Alice Gustafson

Ungryttare

En liten reflektion...

Om mig, Vardag Permalink1
För två somrar sedan var jag på samma plats som jag är idag. Att jag ens fick åka då var lite av en chansning, jag hade gjort stora framsteg men var långt ifrån frisk. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut då slås jag av hur stor del av min tankeverksamhet som upptogs av ätstörda tankar. Om jag för två år sedan hade sagt att jag ville åka hit själv hade min omgivning antagligen kollat på mig och skrattat, inte för att jag var för ung eller omogen utan för att jag fortfarande var sjuk, jag var fortfarande livrädd för nya livsmedel och hade en stark viktfobi. Jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt över vad jag åstadkommit de senaste två åren. 

Jag har gått upp i vikt ja, och är idag antagligen inom spannet för normalvikt,vilket jag idag enbart ser som något positivt men var livrädd för då. Men det lilla jag vunnit i vikt går inte att jämföra med allt jag vunnit på andra plan, det som kallas livet. Idag har jag en fullt fungerande kropp med allt vad det innebär, jag kan skratta hjärtligt och innerligt och jag vet vad lycka är! Idag tränar jag för att det är kul och inte för att jag måste och jag har även upptäckt glädjen i att springa igen! Jag blir frustrerad när jag står och stampar på samma ställe för jag tycker mig redan ha missat tillräckligt.. Jag älskar mina två sporter och hur väl de kompletterar varandra. Hållningen från ridningen stärker min teknik i paddlingen (även om den fortfarande har en del brister) och ryggstyrkan jag byggt upp från paddlingen hjälper mig något enormt i ridningen!

Idag orkar jag engagera mig i frågor jag brinner för såsom djurhållning, jämställdhet och miljö och jag ryter ifrån när någon tränger sig i busskön (särskilt om de tränger sig före någon äldre som behöver få plats och helst även sittplats). Jag är inte längre livrädd för nya livsmedel utan snarare nyfiken på vad butikerna har att erbjuda! Idag kan jag göra medvetna val som involverar min kost och mathållning utan att min familj behöver oroa sig. Idag kan jag vara spontan! Jag låter inte längre maten styra mitt liv, nu får livet styra maten.. 

Och kanske bäst av allt.
Idag är jag, jag.




Antingen eller...

Om mig Permalink4

Jordgubbar/Hallon

Sjunga/Dansa

Frukost/lunch

Födelsedag/Julafton

Ögonskugga/Mascara

Skola/Lov (det är skolan som får en att uppskatta loven och långa lov som får en att uppskatta skolan)

Matte/Engelska

Baddräkt/Bikini

Ute kväll/Inne kväll (förutsatt ett bra sällskap)

Havet/Pool

Tårta/Glass

Marabou/Magnum

Sova/Vaken

Kött/Fisk

Brunett/Blondin

Osminkad/Sminkad 

Singel/Förhållande

Mörk choklad/Ljus choklad

Silver/Guld

Långa naglar/korta naglar(lagom är bäst!)

Fanta/Cola - jag ogillar läsk

Godis/Chips -inget eller båda beroende på hur man ser det.. Smågodis är inre min grej och inte pringles eller OLW chips heller, däremot lote mörk choklad, julgodis och rotfruktschips kan va helt ok!

Gult/Rosa

Hallonsoda/Sockerdricka

Hotell/Tälta

Mobilskal/Mobilfodral

Höst/Sommar- det är blandningen som gör det! 

Data/tv

Facebook/Instagram

Natt/Dag


Med denna uråldriga bild önskar jag er godmorgon! 💕

En verklighet från förr...

Allmänt, Om mig Permalink2
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, i vilken ände alltså. Men jag river av plåstret på en gång så jag får det gjort... 
 
Jag har varit extremt sjuk i anorexi. När jag var som risigast vägde jag 36kg (till mina 167cm) och folk reste sig upp för att låta mig sitta när jag åkte kommunalt. I stunden förstod jag inte ens helt att jag var sjuk och mådde dåligt trots att jag var en levande död, för på samma sätt som man blir hög på endorfiner efter ett träningspass blir man hög när kroppen är i svält. Min avsikt eller mitt mål var aldrig att bli mager, tappa mina muskler eller bli så svag att jag kunde svimmade här och var. Det enda jag ville var att lyckas, att prestera bäst i skolan och utvecklas som ryttare snabbare än vad som egentligen var möjligt, samtidigt var jag aktiv i två styrelser, elevråd, skoltidning och hade ett extra jobb på sidan om. Jag var “duktig” och alla imponerades över hur jag hade tid till allt, det borde inte gå. Det gick inte, allt slutade med att jag tappade kontrollen över allt, allt utom maten. Jag ville aldrig gå ner i vikt eller det var bara en bieffekt av att jag gick in i väggen och behövde få kontroll över något…
 
Jag har en dag som jag minns extra bra..
Det var december 2013 och snön låg vit på marken, julgranarna var klädda, adventsljusstakarna tända och julmarknaderna löste av varandra, jag befann mig i en sjukhuskorridor och även där fanns en svag doft av saffran. Julen som jag fruktat så länge var nu lika oundviklig som skolplikten och måndagar och allt jag ville var att kunna dricka glögg och äta pepparkakor precis som alla andra, men för det behövde jag en marginal. Därför hade min träning eskalerat under de senaste veckorna och träningsmissbruket var ett faktum. Jag minns hur jag hade på mig dubbla underställsbyxor under mina byxor och hur jag endå frös. Min läkare kom ut för att hämta mig och vi gick direkt ned i undersökningsrummet. Jag blev tvungen att stanna i mitten av trappan då allt svartnade för mig men jag skyllde smidigt bort mitt hastiga stopp med att jag trampat snett. När jag återhämtat mig något följde jag honom ner i rummet där han tog min puls och temperatur. Allt jag minns är att pulsen var under 40 och att termometern visade 34.6 min kropp hade sagt ifrån ordentligt. När han läste siffrorna för mig blev jag förvirrad.
Jag var där men jag var inte längre närvarande, nu var jag hänvisad till åskådarplatsen och sakta kände jag hur jag i tanken försvann iväg ur den späda kroppen, bort från verkligheten och bort från allt ont. 
Jag fick en gul landstingsfilt att värma mig med under tiden han pratade med sin kollega. Tårarna rann ner för mina kinder, det var elva dagar till julafton och jag höll på att svälta mig själv till döds. De som funnits i min närhet fram tills nu började ge upp, de kände vanmakt. I korridoren utanför kunde jag se hur huttrande, trasiga skuggor hasade runt, alla iklädda raggsockor och stora skjortor eller morgonrockar av flanell. Allt jag kunde fokusera på var att doften av saffran bytts ut och att det nu doftade handsprit och uppvärmda plättar.  . Det är riktigt svårt att förstå vad jag gick igenom inte ens jag själv förstod, för ena stunden kunde jag intas av ett monster som vrålade likt djävulens best. Andra stunden satt jag där igen och sa att jag skulle äta för att kunna göra roliga saker, träffa vänner, gå i skolan, rida, paddla och åka längdskidor. Kort där efter var jag förtvivlad igen. Vi kom överens, jag hade ett par dagar på mig att vända min onda spiral, inte ett gram mindre fick vågen visa, då skulle jag bli inlagd och få fira julen utan familj. Jag vet inte om det bara var ett tomt hot, oavsett är jag idag evigt tacksam för det, det räddade livet på mig. Det skrämde mig. 
 
Vi pratade länge och jag fick ett “schema” med förslag på saker jag kunde göra under dagarna som kom för att hålla tankarna i schack och även ett nytt matschema, jag följde det exemplariskt tills nästa möte. När jag var tillbaka och det var dags för vägning hade jag inte gått upp ett enda gram, jag började åter gråta, det var det enda jag kunde. Han tröstade och menade att jag inte heller gått ner i vikt, jag kunde pusta ut trots att jag var livrädd.. Och jag fick fira julen hemma trots att jag inte klarade att dricka glögg eller äta pepparkakor.. 
 
Jag vet inte vart detta skulle leda mig, det är halvt stulet från när jag för ett tag sedan skulle berätta för en vän om varför jag varit så frånvarande under flera års tid. Jag har spenderat mycket tid att tänka på hur jag slösat bort en så stor del av min tonår på att oroa mig över småsaker och rädas för vardagliga ting, hur jag skakat av ångest över det mest basala behovet en människa har.. Men om jag skulle få möjligheten att göra något utav alltihop ogjort så tror jag ändå att jag skulle stå över för utan alla dessa erfarenheter vore jag inte jag. Och nu idag efter ett långt och välförtjänt sommarlov börjar jag äntligen känna att jag har blivit min ålder igen, för under en väldigt lång tid (även efter att jag kom ur anorexins strka grepp) har jag varit fast i en gammal tants kropp.. 
 
Tack alla ni fantastiska människor som alltid finns där för mig, tack min fina familj för er kärlek och ett särskilt stort tack till SCÄ och C. Tillsammans har ni räddat mitt liv två gånger. 
 
 
HÄR kan du läsa mer om ätstörningar och HÄR om anorexi, som idag tyvärr är en vanlig folksjukdom..
Till top